Likt en anorexidrabbad tonåring tynar bloggen bort mer och mer. Snart finns den inte mera. På grund av detta har jag nu bestämt mig. Det här blir med stor sannorlikhet mitt sista inlägg.

Det är med en klump i halsen och tårar i ögonen som jag skriver detta. Allt det fina som fanns bara försvann. Allt vi hade kastades bort. Tyvärr.

Tack för allt mina vänner. Verkligen. Tack.




(Nu hoppas jag på minst 100 kommentarer som önskar mig lycka till i forsättningen. Blir dock svårt eftersom ingen tittar förbi längre. Fan också.)